Politics Europe

Vid portarna till Elyséepalatset

Vid åtta års ålder, 1976, fick hon uppleva det politiskt motiverade våldet då en bomb detonerade i familjens bostad i Paris. De materiella skadorna blev omfattande, men alla i familjen klarade sig. Den händelsen har präglat henne genom livet. Hon har kämpat och fortsätter att kämpa för de ideer hon tror på. Hon vägrar att acceptera intoleransen, trakasserierna, orättvisan och hela hennes liv har kretsat och fortsätter att kretsa omkring politik, samhälle och kultur. Hon har levt hela sitt liv med målet att Frankrike skall bli och vara ett land där demokratins grundregel är rådande, att ”All makt utgår från folket”. Inte från samhällseliten, partieliten, kultureliten utan från folket.

År 2022 kandiderade Marine Le Pen för tredje gången i ett franskt presidentval och nådde sitt bästa resultat dittills. Hennes framgångar har varit utomordentliga och skapat stor oro inom det franska etablissemanget, som tror sig ha mycket att förlora om hon skulle bli fransk president. Marine Le Pen har genom åren riktat skarp kritik mot etablissemanget som hon betecknar som arrogant, elitistiskt och korrupt. Marine Le Pen har ökat vid varje val, och med sådan kraft, att hon får anses ha stor chans att till sist vinna ett franskt presidentval

Marine Le Pen har haft det samlade politiska etablissemanget emot sig i den andra och avgörande omgången, men trots det ökat i opinionen och valen. I sitt första val vann hon 18 % av rösterna, sedan 34 % och i det senaste valet 42 %:

2012: 18 %

2017: 34 %

2022: 42 %

2027 ?

När Emmanuel Macron inte är aktuell för omval är det svårt att se vem som skulle kunna besegra Marine Le Pen i valet 2027. Hennes chanser att vinna måste betecknas som mycket goda. Det franska etablissemangets oro är befogad, sett ur deras synvinkel. Sedan valet 2017 och ännu mer sedan valet 2022 har de aktivt sökt olika möjligheter att hantera Marine Le Pen och hennes allt vidare popularitet. Hon är väl känd sedan decennier, hennes familj är väl känd, hon är erfaren, hennes åsikter är väl dokumenterade, få ifrågasätter hennes motiv eller engagemang för Frankrike, dess folk, dess historia och kultur. Hennes varumärke är, kort sagt, starkt. Hon har skapat sig själv, men betraktas fortfarande av många som sin fars dotter.

I början på 1970-talet organiserade Jean-Marie Le Pen det franska motståndet mot den då starka 68-vänstern och den framväxande kulturmarxismen. Han ansåg att den traditionella högern, borgerligheten, var för svag och saknade kamplust. Den sökte fred till vilket pris som helst. År 1972 grundade han partiet Le Front National (Nationella Fronten). Det tog 30 år innan han nådde sitt mål att kvalificera sig för den andra och slutliga omgången i det franska presidentvalet. År 2002 stod han i finalen mot gaullisten Jacques Chirac, som var den traditionella högerns kandidat. Jean-Marie Le Pen, demoniserad och rasistanklagad, fick 18 % av rösterna. Chirac fick förutom sina egna väljare, stöd också av hela den franska vänstern, från socialdemokrater till kommunister.

År 2011 lämnade Jean-Marie Le Pen över partiet till den yngsta av sina tre döttrar, Marion Anne Perrine, född 1968. Marine Le Pen har gjort partiet mindre kontroversiellt. Hon har flyttat den ekonomiska politiken tydligt mot mitten på den politiska skalan, men har samtidigt behållit en tydlig högerposition i frågor som handlar om invandring, lag och ordning, utbildning och kultur. Hon har positionerat partiet mer i mitten av fransk politik, även om etablissemanget och de flesta medier fortsätter att kalla henne och hennes parti ”extrême droite”, alltså extremhöger. För att ytterligare betona den nya inriktningen har partiet dessutom bytt namn och heter sedan 2018, Le Rassemblement National, ungefär nationell samling.

Mönstret från 2002, då Jacques Chirac och Jean-Marie Le Pen stod i den andra omgången av presidentvalet har upprepat sig vid de två senaste presidentvalen i Frankrike, 2017 och 2022. Den samlade vänstern har då uppmanat sina sympatisörer och väljare att rösta på mittenkandidaten Emmanuel Macron för att hindra Marine Le Pen från att vinna, för att visa att Frankrike avvisar ”extremismen”.

Med åren har Marine Le Pen vunnit ett starkare stöd och en större trovärdighet över hela den politiska skalan. Hon har medvetet genomfört förändringar som inte bara gäller partiet utan även henne själv. Tidigare var Marine Le Pen mer konfrontativ och läxade upp journalister i direktsändning om de anklagade henne för extremism eller rasism. Numera är hon lugnare och lyssnar mer och pratar mindre. Hon berättar om sig själv som ensamstående mor, säger att hon begått misstag, men att hon lärt sig och så vidare. Det är en mer ödmjuk, mer mänsklig Marine Le Pen numera som möter folket.

År 2022 lämnade hon posten som partiordförande för att kunna koncentrera sig helhjärtat på presidentvalet. Emellertid, efter drygt trettio år av politisk kamp, vid porten till Elyséepalatset rycker det franska rättsväsendet in och förklarar henne icke-valbar inför presidentvalet 2027. Bakgrunden är en tvist om hur partiet har använt pengar från EU-parlamentet. Enligt det franska regelverket skall sådana bidrag användas för arbeta inom EU. Det finns misstankar om att medlen istället använts för partiarbete i Frankrike. Det är för detta som Marine Le Pen nu blivit fälld.
Det är naturligtvis ur alla synvinklar horribelt att en ensam jurist, domare, tjänsteman på eget bevåg, på egen hand kan bestämma vem eller vilka som får ställa upp i ett allmänt val i en demokratisk stat. Genom ett beslut kan en enskild individ, en enda person avgöra en valutgång och beröva miljoner medborgare möjligheten att rösta på sin kandidat. Marine Le Pen vann drygt 13 miljoner röster i det senaste valet. Beslutet kan och kommer att överklagas, men gäller tills annat har beslutats. Den franska byråkratin kan alltså dra ut på processen så ärendet inte hinner prövas innan valet 2027. Om så sker är det ett bevis för att domen mot Marine Le Pen är politisk.

Marine Le Pen får, något oväntat, stöd från den italienske juristen och senare även politikern och ministern Antonio di Pietro, som kommenterar fallet i dagstidningen Il Tempo. Di Pietro var en av de åklagare som ledde de korruptionsutredningar som i början på 1990-talet välte hela det tidigare partietablissemanget i Italien. Han blev senare politiker tillhörande mitten-vänsterblocket. Till Il Tempo säger han sig vara överraskad över domen mot Marine Le Pen.

– Om detta är brottet, arrestera oss alla!

– Om Marine Le Pen dömdes av de skäl jag läste då är vi alla skyldiga, så arrestera oss alla.

Di Pietro är helt oförstående när det gäller förbudet för Marine Le Pen att kandidera i val de närmaste fem åren.
– Historien om olämpligheten som avgjordes med den första graden av bedömning är chockerande. Och för vad då? Jag har varit ledamot av Europaparlamentet och det är omöjligt att dra en gräns mellan det arbete du ber dina medarbetare att göra för parlamentet i Bryssel och det för politisk verksamhet i deras ursprungsland.

Antonio di Pietro problematiserar sedan juridikens inblandning i politiken, något vi ser allt mer av. Di Pietro är inte ensam i sin kritik av domen mot Marine Le Pen. Många hävdar att domen är politiskt motiverad. Att syftet är att stoppa Marine Le Pen från att kandidera och vinna presidentvalet 2027. Det vore enkelt för det franska rättssytemet att bevisa motsatsen genom att skyndsamt hantera Le Pens överklagan, så att slutgiltig dom faller i god tid innan 2027 års presidentval. De som nu är tysta är medskyldiga till demokratins sammanbrott i Frankrike.